I början av december började mina förvärkar, vissa gjorde riktigt ont och vi fick åka in till förlossningen både en och två gånger men allting såg bra ut och bebis i magen mådde bra. Men jag blev sjukskriven av min barnmorska den 8/12 och ordinerad att vila (fick inte ens gå ut med hundarna). Trots all vila så blev det inte alls bättre... 

 

På morgonen den 16/12 åkte Anton in till vårdcentralen och lämnade in mitt urinprov då jag var för sliten för att följa med. Kort därefter, kanske en timme eller två ringer min barnmorska och berättar att urinprovet visade 3+ (inte så bra man ska ha 0) och att hon därmed misstänkte att jag fått preeklampsi (havandeskapsförgiftning). Jag fick en tid 14.30 på specialistmödravården, Anton ringde till sitt jobb och berättade läget så han kunde följa med mig till sjukhuset. TUR! På sjukhuset undersöktes jag och de frågade hur jag mådde osv. De gjorde också ett ultraljud för att se flödet i navelsträngen bland annat. Allt såg bra ut med bebis. Däremot var mitt blodtryck alldeles för högt (brukar ha lågt vanligtvis) och de såg på mig att jag inte mådde bra. Det beslutades då att jag skulle läggas in direkt på avdelning 14. Där tog de massa blodprover (kan säga att jag inte är lika rädd för nålar längre), jag fick lämna urinprov och hela tiden frågade de mig om jag hade mer ont i huvudet, synrubbningar eller om jag hade ont under revbenen (de vanligaste symptomen på förvärrad preeklampsi som kan leda till krampanfall och koma och massa hemska saker...). Det blev inte bättre men inte heller så jättemycket sämre men däremot blev jag bara tröttare och tröttare.

 

Den 17/12 satte en läkare in en propess (tror det hette så, orkar inte googla heller). Det är som en liten mini-tepåse som ska ligga där inne (ni vet var) och verka (typ utsöndra något hormon) för att sätta igång förlossningen. Nog satte det igång (trodde jag och alla andra). Jag hade värkar from hell alltså. Dessa var inte att leka med, sjukt jobbigt. Men de gjorde ingenting!! De var såkallade pin-värkar så de gjorde ingen nytta alls(!!). På natten drog de tillslut ut propessen så jag fick sova lite iallafall. 

 

Den 18/12 på morgonen kom läkaren in och berättade att jag skulle förflyttas till förlossnignen och få värkstimulerande dropp för att sätta igång det på riktigt. PIRRIGT! Strax efter att jag ätit lunch (som jag kräktes upp) rullandes jag ner till förlossnignen och där fick jag göra ett CTG och sedan kopplades droppet in. Jag fick mat där med men kräktes upp den också. Jag fick dropp eftersom jag inte fick behålla någon mat. Vid 17.00 (tiden är ungefärlig) stack de hål på hinnorna och herregud vad det kom vatten, riktigt mycket var det och jättevarmt. Det gjorde inte alls ont heller! Sen fick jag på mig världens största blöja eftersom det rann lite vatten hela tiden. Värkarna blev starkare och barnmorskan frågade mig om jag funderat över det här med smärtlinding och det enda jag sa då var att jag inte ville ha sterila kvaddlar och att jag var lite rädd för EDA:n (förlamning och andra komplikationer). Tiden gick och värkarna blev starkare. Jag bestämde mig för att prova lustgasen och jag säger då det! JÄVLAR. Min bästa kompis. Den funkade verkligen såå bra. I början var det ungefär som att vara fjorton år och full. Anton tyckte nog jag var måttligt rolig just då, haha. Jag fick även lite mer information om EDA:n och eftersom jag redan hade högt blodtryck pga preeklampsin så rekommenderades jag att ta den och så blev det. Kändes knappt! Värkarna lanade av då så de fick öka på droppet lite. Härifrån är det lite grötigt och ovisst för jag minns inte lika detaljerat längre vilket antagligen beror på att det började göra mer ont och jag kanske andades in lite väl mycket lustgas, haha. Vid 23 kände jag viss känsla av att jag ville trycka på, men det var inte riktigt dags än.. I min journal står det att CTG-kurvan började visa att bebisen hade det lite jobbigt så de tog ett prov på bebisens huvud för att se om det skulle gå att föda vaginalt eller om det skulle bli snitt(!). Lite chockad när jag läster detta då varken jag eller Anton uppfattade detta där och då, kanske lika bra ioförsig men ändå.. Strax efter provet togs fick jag fick jag börja krysta. Det var riktigt tungt och det kändes som jag brann där nere! Värkarna var inte så jättestarka och jag upplevde aldrig det där att kroppen gjorde allting själv som jag har hört om utan det var riktigt, riktigt jävla jobbigt faktiskt men det gjorde inte alls så ont som jag trodde det skulle göra. Barnmorskan berättade hur jag skulle göra och sa att jag var duktig och Anton höll i min hand hela tiden (förutom när jag inte ville det då). Hon peppade mig att ta i lite, lite till och när jag inte trodde att jag orkade mer utan ville nästan pausa lite så tryckte jag lite, lite till och då så sa det bara "plopp" ungefär så var han ute. 00.33 föddes han, världens finaste lilla kille. Vår Frej Charlie Valentin ♥